Vems ansvar är ditt liv?

Samtidigt såg jag något annat som jag ofta tänker tillbaka på.

Jag mötte människor som väntade.

De väntade på att chefen skulle förstå dem. De väntade på att ekonomin skulle bli bättre, att politikerna skulle fatta rätt beslut eller att familjesituationen skulle förändras. En del väntade på att få tillbaka motivationen och andra på att någon skulle ge dem ett råd som löste allt.

Jag förstår det där. Faktiskt bättre än många kanske tror.

Det är lätt att tänka att livet ska lugna ner sig först och att man sedan ska börja leva på riktigt.

Problemet är bara att livet har en märklig förmåga att fortsätta i samma takt som tidigare.

Det där perfekta tillfället som vi väntar på verkar sällan dyka upp.

Under åren började jag fundera över vilken fråga som egentligen är viktigast att ställa när livet känns motigt.

Många fastnar i frågan om vems fel allting är.

Är det arbetsgivarens fel?
Samhällets?
Ekonomins?
Familjens?
Uppväxtens?

Ibland finns det faktiskt ett svar på den frågan. Ibland har människor blivit illa behandlade eller fått betydligt sämre förutsättningar än de förtjänar.

Men jag har svårt att se hur det hjälper på sikt.

För om någon annan har ansvaret för mitt liv, då har någon annan också makten över det. Och det är en ganska obehaglig tanke.

Jag tror att vi ibland missförstår ordet ansvar. Många förknippar det med skuld och skam, ungefär som att allt som gått fel skulle vara vårt eget fel.

Så ser jag inte på saken.

För mig handlar ansvar om något helt annat.

Det handlar om att säga:

"Okej, det här blev kanske inte som jag hade tänkt mig. Men vad kan jag göra härifrån?"

Jag tycker faktiskt att det är en betydligt bättre fråga.

Den frågan innehåller hopp.

Den innehåller möjligheter.

Och framför allt innehåller den rörelse.

Efter många år som entreprenör har jag upptäckt att stora förändringar sällan börjar med stora beslut. De börjar ofta med något väldigt litet. Ett telefonsamtal som man länge skjutit upp. En ansökan. Ett samtal med en vän. En promenad. En idé som man äntligen vågar skriva ner på ett papper.

Det låter kanske enkelt, men jag tror att vi människor har en tendens att underskatta kraften i små steg.

Jag har också funderat över hur orättvisa vi ibland är mot oss själva.

Vi uppmuntrar våra barn att följa sina drömmar, men säger till oss själva att det är för sent.

Vi säger att hälsan är viktigast, men tar oss sällan tid att ta hand om den.

Vi säger att friheten betyder mycket för oss, men stannar ofta kvar i situationer som vi innerst inne vet att vi har vuxit ur.

Jag säger inte att det är fel.

Jag har bara gått och funderat på om det inte är lite märkligt.

Kanske är det också därför jag startade Move&Push.

Inte för att jag tror att jag sitter inne med alla svar. Jag gör verkligen inte det. Men jag har träffat många människor genom åren och jag har sett alldeles för många gå omkring och leva ett liv som inte riktigt känns som deras eget.

Det gör faktiskt lite ont att se.

Samtidigt har jag sett vad som kan hända när människor börjar ta tillbaka ansvaret för sina egna beslut. Inte genom stora dramatiska förändringar, utan genom små steg som med tiden leder åt ett nytt håll.

Det är den resan jag tycker är intressant.

Om du känner igen dig i det här och om du också har gått och funderat på om livet kanske skulle kunna se annorlunda ut, så vill jag skicka med en enkel fråga:

Vad kan du göra härifrån?

Inte nästa år.

Inte när allt känns perfekt.

Inte när någon annan ger dig tillåtelse.

Utan härifrån.

Jag tror faktiskt att många förändringar börjar där.

Om de här tankarna väcker något hos dig är du varmt välkommen att besöka Move&Push.

Där samlar jag fler reflektioner, guider och praktiska verktyg för människor som har tröttnat på att vänta på att någon annan ska förändra deras liv.

Inte för att allt blir enkelt.

Utan för att jag tror att vi är skyldiga oss själva att ge livet en ärlig chans.