Jag tror många av oss lever två liv samtidigt

Jag tror många av oss lever två liv samtidigt.

Jag har tänkt en del på det där.

Det ena livet är ganska enkelt att se. Det är livet vi vaknar upp till på morgonen. Kaffet ska på, telefonen ligger där med sina meddelanden, kanske ska vi till jobbet eller så finns det andra saker som behöver göras. Vi handlar, lagar mat, betalar räkningar, pratar med människor, löser små problem och får dagarna att fungera.

Och det märkliga är att det egentligen inte behöver vara något större fel på det livet.

Man kan ha det ganska bra.

Man kan ha människor omkring sig som man tycker om, ett hem man trivs i, en ekonomi som åtminstone fungerar och dagar som rullar på ungefär som dagar brukar göra.

Ändå kan det finnas någonting annat där.

En tanke som dyker upp ibland.

Kanske när man sitter ensam i bilen. När man går en promenad. När man ser någon annan göra någonting som man själv länge funderat på. Eller under de där minuterna på kvällen när dagens brus äntligen har tystnat.

Tänk om jag skulle…

Och sedan kommer resten.

Tänk om jag skulle starta någonting eget.

Tänk om jag kunde skapa en extra inkomst.

Tänk om jag kunde arbeta mer på mina egna villkor.

Tänk om jag faktiskt lärde mig det där som jag har pratat om så länge.

Tänk om livet skulle kunna se lite annorlunda ut om några år.

Det är det andra livet.

Inte ett liv vi lever ännu, utan ett liv vi på något sätt kan se konturerna av.

Sedan blir det morgon igen.

Kaffet ska på. Någon skickar ett meddelande. Något behöver handlas. Ett problem ska lösas. Det där andra livet får vänta lite.

Och det gör det.

Det väntar förvånansvärt tålmodigt.

Veckor kan gå. Månader kan gå. Ibland år.

Men då och då knackar det på igen.

Du… den där saken vi pratade om. Ska vi inte göra någonting åt den?

Jag tror att det är där en del av det som jag kallar skavet finns.

Inte nödvändigtvis i att livet är dåligt, utan i avståndet mellan livet vi lever och livet vi någonstans anar att vi skulle kunna leva.

Och kanske är det därför känslan kan vara så svår att förstå.

För om allting egentligen fungerar, vad har man då att klaga på?

Kanske ingenting.

Men det här handlar inte om att klaga.

Det handlar om att lyssna.

För skavet kanske inte säger att du ska lämna ditt jobb, sälja huset, köpa en enkel biljett till Bali och börja ett helt nytt liv på måndag.

Det vore dessutom ett ganska opraktiskt råd för de flesta av oss.

Skavet kanske bara säger:

Det finns mer du skulle vilja göra.

Det är en helt annan sak.

Jag tror nämligen att vi ofta gör förändring alldeles för stor redan innan vi har börjat.

Om jag vill ha mer frihet börjar jag genast fundera på hur jag ska kunna försörja mig utan mitt nuvarande jobb.

Om jag funderar på att starta något eget börjar jag tänka på företag, hemsidor, skatter, marknadsföring, produkter och hur sjutton jag ska få några kunder.

Om jag vill förändra riktning börjar jag försöka räkna ut hur resten av livet ska se ut.

Inte konstigt att soffan vinner ibland.

Men tänk om det inte är så förändring behöver fungera?

Tänk om det andra livet inte kräver att du lämnar det första.

Inte ännu.

Tänk om du istället börjar bygga en liten bro mellan dem.

En timme här.

Ett försök där.

Du läser om någonting du länge varit nyfiken på. Du börjar lära dig hur man bygger en enkel verksamhet online. Du skriver ner den där idén. Du spelar in din första video trots att den känns lite märklig. Du skapar den där sidan. Du kontaktar den där personen. Du provar någonting som du aldrig tidigare gjort.

Inget av det behöver förändra ditt liv idag.

Men det förändrar någonting annat.

Det ger dig ett bevis.

Jag gjorde faktiskt det där.

Och jag tror att sådana bevis är betydligt viktigare än vi ibland förstår.

För varje gång vi gör någonting som för oss i den riktning vi egentligen vill gå händer något med bilden vi har av oss själva.

Vi går från:

Jag borde göra något.

Till:

Jag håller på att göra något.

Det är därför jag har börjat tro allt mindre på att vi först måste känna oss motiverade, inspirerade eller modiga.

Jag tror ofta att ordningen är den motsatta.

Handling först. Känsla sedan.

Du går promenaden och känner dig bättre efteråt.

Du skickar mejlet och känner dig modigare efteråt.

Du publicerar den första filmen och känner dig lite mer som en person som faktiskt vågar synas efteråt.

Du tar det första steget mot något eget och börjar först därefter tro på möjligheten att du kanske kan bygga det.

Det är nästan som om framtiden behöver få några små bevis från oss innan den vågar visa sig ordentligt.

Och kanske är det just där våra två liv börjar närma sig varandra.

Inte genom ett enormt beslut.

Utan genom hundra små.

Jag vet inte hur ditt andra liv ser ut.

Kanske handlar det om arbete.

Kanske om pengar.

Kanske om att skapa något eget.

Kanske om mer frihet, mer tid eller känslan av att fortfarande utvecklas.

Kanske vet du inte ens själv.

Du känner bara att någonting skaver.

Då tycker jag inte att den första frågan behöver vara:

Vad ska jag göra med resten av mitt liv?