Du behöver inte förändra hela livet – du behöver börja förändra riktningen

Jag har funderat mycket på varför så många människor går omkring med en känsla av att de skulle vilja förändra någonting i sina liv, samtidigt som ganska få faktiskt gör det. Det märkliga är att jag inte tror att det beror på att människor saknar vare sig förmåga, vilja eller potential. Tvärtom tror jag att de flesta av oss bär omkring på betydligt mer kraft, kreativitet och mod än vi själva använder.

Problemet är snarare att allt det där lätt försvinner någonstans mitt i livet.

Det ska jobbas, handlas, lagas mat, betalas räkningar och lösas problem. Telefonen piper, någon vill något och när vi väl får en stund över är det ganska skönt att bara slå sig ner och låta dagen rinna ut.

Sedan börjar nästa dag och ungefär samma sak händer igen.

Det behöver egentligen inte vara något större fel på livet för att man ska börja känna att någonting skaver. Det kan räcka med den där lilla återkommande tanken om att det måste finnas något mer jag skulle kunna göra med min tid.

Jag tror att den känslan är värd att lyssna på.

Inte för att den betyder att du måste kasta omkull hela ditt liv, utan för att den kanske försöker berätta att det är dags att börja styra lite mer själv.

Samtidigt har vi gjort det ganska svårt för oss själva.

Nästan allting verkar numera kunna mätas. Vi mäter pengar, följare, prestationer, arbetade timmar, träningspass och produktivitet, samtidigt som vi jämför våra helt vanliga liv med några sekunder från andra människors till synes fantastiska liv.

Det är egentligen en ganska usel jämförelse.

Jag kan sitta hemma en vanlig tisdag med kaffekoppen framför mig, lite trött, ett halvgjort projekt på datorn och en gräsmatta som borde klippas, samtidigt som någon annan dyker upp i telefonen från en strand på Bali och berättar hur fantastiskt livet blev när han eller hon hittade den rätta vägen till frihet.

Det är lätt att känna att man ligger efter då.

Men vi ser förstås inte resten.

Vi ser inte misslyckandena, osäkerheten, vardagen eller alla de dagar då ingenting särskilt händer. Vi ser resultatet som någon valt att visa upp, och jämför det med hela vår egen verklighet.

Klart som tusan att man ibland känner sig otillräcklig.

Det finns dessutom en idé som jag tror ställer till med ännu mer bekymmer, nämligen föreställningen att riktig förändring måste vara stor.

Ska man förändra sitt liv ska man helst säga upp sig, starta företag, flytta till Spanien, gå ner tjugo kilo, börja springa maraton och gärna meddela hela världen att nu börjar mitt nya liv.

Jag tror inte särskilt mycket på det där längre.

Inte för att stora beslut är fel, ibland behövs de, utan för att de stora förändringarna nästan alltid består av betydligt mindre delar än vi först ser.

Ett liv kan faktiskt börja ändra riktning genom något så odramatiskt som en promenad på morgonen. Det kan börja med ett telefonsamtal man skjutit upp, en bok man börjar läsa, ett nej man äntligen vågar säga eller ett ja till någonting man länge funderat på.

Det kan till och med börja med att man sätter sig ner med ett papper och frågar sig:

Vad vill jag egentligen?

Det låter nästan för enkelt.

Men det är där jag tror att mycket börjar.

När jag började formulera tankarna bakom Move&Push blev det här allt viktigare för mig. Jag ville inte bygga ännu en metod där människor skulle bli eld och lågor på måndagen och känna sig misslyckade på torsdagen.

Jag ville åt någonting annat.

Någonting hållbart.

För mig betyder små steg inte att man ska tänka smått. Tvärtom kan man ha vansinnigt stora ambitioner, men man måste fortfarande acceptera att vägen dit består av ganska vanliga dagar och ganska vanliga handlingar.

Det är lätt att underskatta vad hundra små beslut i samma riktning faktiskt kan åstadkomma.

En promenad förändrar knappast ditt liv.

Men hundra promenader kan göra det.

Ett blogginlägg bygger inget företag.

Men hundra genomtänkta blogginlägg kan definitivt börja göra det.

Ett samtal förändrar kanske inte ditt nätverk.

Men börja prata med en ny människa varje vecka och någonting kommer att hända.

Det är där jag tycker att det blir riktigt intressant, eftersom förändring plötsligt slutar handla om någon fantastisk egenskap som vissa människor har och andra saknar.

Det börjar istället handla om vad du gör härnäst.

Jag gillar ordet designa när jag pratar om livet.

Inte därför att jag tror att livet går att planera i detalj, det gör det definitivt inte. Livet har en irriterande förmåga att strunta fullständigt i våra planer.

Men att designa betyder att skapa medvetet.

En arkitekt börjar inte bygga ett hus genom att komma till byggplatsen på morgonen, titta sig omkring och säga: "Jaha, vad känner vi för att bygga idag?"

Det finns en tanke om vad huset ska bli.

Det finns en riktning.

Sedan kommer ritningen, besluten och arbetet.

Ändå är det ganska vanligt att vi gör precis tvärtom med våra liv. Vi löser det som ligger framför näsan på oss, reagerar på det som händer, tar veckan som den kommer och hoppas någonstans att framtiden så småningom ska ordna sig.

Ibland gör den naturligtvis det.

Men jag tycker att det är en ganska dålig affärsmodell för ett helt liv.

Det är därför Move&Push inte börjar med frågan om exakt vilket mål du ska nå.

Jag tycker att det finns en viktigare fråga först:

Åt vilket håll vill du?

Det kan låta som en liten skillnad, men för mig är den enorm.

Om jag vet riktningen behöver jag inte veta exakt hur hela resan kommer att se ut. Jag behöver bara kunna avgöra om nästa beslut för mig närmare eller längre bort.

Vill jag ha större frihet?

Vill jag använda min tid annorlunda?

Vill jag bygga något eget?

Vill jag få bättre relationer?

Vill jag bli starkare?

Vill jag lära mig någonting nytt?

Då har jag åtminstone en kompass.

Sedan kan vägen förändras hundra gånger.

Här kommer vi också till något som blivit allt viktigare för mig.

Frihet och ansvar är inte motsatser.

De hör ihop.

Vi pratar ofta om frihet som möjligheten att slippa saker. Slippa chefen, slippa ekonomiska bekymmer, slippa tider, slippa krav och kanske till slut kunna göra precis vad vi vill.

Jag tror att verklig frihet börjar mycket tidigare än så.

Den börjar när vi tar ansvar.

Varje gång jag tar ansvar för ett beslut flyttar jag en liten bit av makten över mitt liv tillbaka till mig själv. Jag kan inte styra ekonomin, politiken, andra människor eller allt som händer omkring mig, och ibland händer det saker som fullständigt förändrar spelplanen.

Men jag kan fortfarande bestämma vad jag gör härnäst.

Det är en ganska mäktig tanke.

För då behöver jag inte längre vänta på perfekta förutsättningar.

Jag behöver inte vänta på motivation.

Jag behöver inte ens veta exakt hur allting ska gå till.

Jag behöver bara ta ansvar för nästa beslut.

Move&Push handlar därför inte om att kontrollera livet, för det projektet är dömt att misslyckas redan från början.

Det handlar om att lära sig leda sig själv mitt i livet som det faktiskt ser ut.

Att välja riktning, fatta beslut, göra jobbet, utvärdera och sedan fortsätta.

Ibland går det fort.

Ibland går det långsamt.

Ibland tar man ett steg åt fel håll och får korrigera kursen.

Det gör ingenting.

För du behöver inte se hela vägen för att börja röra dig.

Du behöver egentligen bara veta två saker.

Åt vilket håll vill jag?

Och sedan:

Vad kan jag göra idag som för mig en liten bit åt det hållet?

Det är inte särskilt spektakulärt.

Men gör du det tillräckligt många gånger kommer du en dag att titta tillbaka och inse att alla de där små besluten tillsammans byggde något betydligt större.

De byggde en ny riktning.

Och kanske till slut ett annat liv.