Det märkliga är att man kan ha ett ganska bra liv och ändå känna att något inte riktigt stämmer

Det finns en känsla som jag tror att betydligt fler människor går omkring med än vad vi kanske pratar om. Man kan faktiskt ha ett ganska bra liv, med människor omkring sig som man tycker om, en vardag som fungerar och egentligen ganska lite att klaga på, och ändå bära omkring på en känsla av att någonting inte riktigt stämmer.

Jag känner igen den känslan hos mig själv.

Det handlar inte om att jag är missnöjd med mitt liv, tvärtom finns det väldigt mycket som jag uppskattar och är tacksam för, men samtidigt finns det någonting i mig som säger att jag inte är färdig. Det finns saker jag fortfarande vill göra, sådant jag vill prova och bygga och inte minst en nyfikenhet på vad jag faktiskt kan åstadkomma med den tid jag har framför mig.

Någonstans där tror jag att det finns en viktig skillnad, för att vilja förändra sitt liv behöver inte betyda att man tar avstånd från det man redan har.

Man kan faktiskt vara tacksam och otålig samtidigt

Jag tror att många av oss har fått för oss att personlig förändring måste börja med ett rejält missnöje. Om arbetet är fruktansvärt, relationen inte fungerar eller livet på något annat sätt har havererat, då förstår både vi själva och omgivningen varför vi vill göra någonting annat.

Men om livet egentligen fungerar ganska bra blir det genast svårare, för då kommer det där ordet som jag tror har hållit ganska många människor på plats genom åren:

Borde.

Jag borde vara nöjd.

Jag borde uppskatta det jag har.

Jag borde inte gå omkring och vilja något annat.

Fast jag undrar vem som egentligen har bestämt det.

Varför skulle tacksamhet och utveckling stå i motsats till varandra? Jag kan uppskatta det jag har byggt upp och samtidigt vilja bygga vidare. Jag kan tycka om mitt liv och ändå vilja förändra delar av det, precis som jag kan vara stolt över sådant jag redan har gjort och fortfarande vara nyfiken på vad jag skulle kunna göra härnäst.

Det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra.

Det är här ordet skav har blivit intressant för mig, för jag har börjat se det på ett lite annat sätt.

Skavet kanske inte är problemet. Skavet kanske är information.

Istället för att försöka bli av med känslan så fort den dyker upp kan man kanske stanna kvar en stund och fråga vad den egentligen försöker säga.

Det kan handla om arbetet, ekonomin, relationer, hälsan eller hur man använder sin tid, men det kan lika gärna vara betydligt svårare att sätta fingret på. Kanske finns bara känslan av att man använder väldigt mycket av sitt liv till sådant som måste göras och alldeles för lite till sådant man faktiskt skulle vilja göra.

Jag tror att just den typen av skav är väldigt lätt att leva med, eftersom ingenting är tillräckligt dåligt för att tvinga fram en förändring.

Man går upp på morgonen, gör det man ska, arbetar, handlar, lagar mat, löser problem, svarar på meddelanden och fixar allt det där som ett vanligt liv består av. Sedan kommer kvällen och man tänker kanske att man ska fundera på det där andra någon dag när det blivit lite lugnare.

Problemet är bara att livet har en märklig förmåga att fortsätta vara liv.

Veckorna går ändå.

Om du känner igen dig i det här och själv har svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skaver, har jag gjort en kostnadsfri guide som hjälper dig att börja sortera tankarna och hitta en första riktning.

→ [Ladda ner “Det skaver” här – kostnadsfritt]

Här skulle det vara väldigt enkelt för mig att stanna och säga att vi alla borde följa våra drömmar, våga mer och lyssna på vårt inre.

Men det är inte riktigt där jag befinner mig.

För jag är själv ganska skicklig på att tänka, analysera och hitta fullt rimliga förklaringar till varför någonting passar bättre att göra senare. Jag kan planera, fundera ett varv till och sedan gärna ett varv till för säkerhets skull, och under tiden kan jag känna mig ganska produktiv eftersom jag trots allt håller på med frågan.

Det finns bara ett litet problem med det.

Ingenting har hänt.

Och där kommer vi till den del av personlig utveckling som jag själv tycker har blivit allt viktigare.

Personligt ansvar.

Inte skuld, för det är två helt olika saker.

Jag kan inte styra allt som händer i mitt liv, jag kan inte ändra sådant som redan har hänt och jag kan definitivt inte kontrollera vad andra människor gör, men det finns fortfarande en fråga som ligger kvar på mitt eget bord:

Vad tänker jag göra härifrån?

Den frågan är inte alltid särskilt bekväm, men jag tycker om den ändå, eftersom den flyttar fokus från allt jag inte kan påverka till det jag faktiskt fortfarande kan göra någonting åt.

Jag tror att ett av våra vanligaste sätt att hantera skavet är att flytta förändringen framåt.

Jag ska göra det senare.

När jag får mer tid.

När jobbet lugnar ner sig.

Efter sommaren.

Efter jul.

När ekonomin ser bättre ut.

När jag känner mig lite mer motiverad.

Allt det där kan dessutom vara fullständigt rimliga argument, och det är nästan det som gör dem så effektiva.

Men någonstans behöver man ändå våga fråga sig hur länge ”senare” får fortsätta vara planen.

För senare finns egentligen inte.

Måndag finns. Nästa vecka finns. Klockan nio på torsdag finns. Trettio minuter efter middagen finns.

Senare är mest ett väldigt bekvämt ställe att förvara sådant vi säger är viktigt men ännu inte har bestämt oss för att göra.

Den där meningen skaver lite även hos mig.

Bra.

Då finns det förmodligen något där som är värt att titta på.

Det kan låta lite motsägelsefullt eftersom jag bygger Move&Push kring förändring, men ju äldre jag blivit desto mindre intresserad har jag blivit av den stora dramatiska livsförändringen.

Jag tror mycket mer på riktning.

Det är väldigt lätt att sitta en söndagskväll och bestämma att i morgon börjar det nya livet, men sedan kommer tisdagen med dåligt väder, saker som går sönder, någon som behöver hjälp, en kropp som är tröttare än man hade tänkt sig och allt det andra som ett riktigt liv innehåller.

Det är därför jag alltmer tror på något betydligt mindre dramatiskt.

Man bestämmer sig för en sak och sedan gör man den.

Inte tio saker och inte en fullständig ombyggnad av hela sin personlighet, utan en sak som för en lite närmare den riktning man har bestämt sig för.

Sedan gör man något igen.

Det ser inte särskilt imponerande ut utifrån, men efter ett tag börjar de där små handlingarna få en effekt som jag tycker är betydligt mer intressant än den första entusiasmen.

Man börjar samla bevis.

Jag tänker därför inte avsluta med att fråga om du är nöjd med ditt liv, för det är en alldeles för stor och dessutom ganska ointressant fråga.

Jag tycker att det finns en bättre.

Finns det någonting i ditt liv som du ganska länge har tänkt att du skulle vilja förändra, men fortfarande inte gjort särskilt mycket åt?

Om svaret är ja behöver du inte omedelbart veta hur hela förändringen ska gå till. Du behöver inte säga upp dig, starta företag, flytta utomlands eller gå upp klockan fem varje morgon för att bada isvak. Det finns trots allt gränser även för personlig utveckling.

Men du kan börja med att vara ärlig mot dig själv.

Vad är det egentligen som skaver, vad skulle du vilja ha istället och vad ligger faktiskt inom din möjlighet att påverka?

Och sedan kommer frågan som jag själv tycker är betydligt mer intressant än alla de andra:

Vad tänker du göra åt det?

Inte någon gång, när motivationen kommer eller när livet äntligen lugnat ner sig, utan vad är en enda liten sak du faktiskt kan göra?

Om du inte riktigt vet var du ska börja har jag gjort “Det skaver” just för det. Det är en kostnadsfri guide som hjälper dig att stanna upp, sätta ord på det som inte riktigt känns rätt och börja hitta en riktning framåt.

→ [Ladda ner “Det skaver” kostnadsfritt här]

Sedan återstår den viktigaste delen.

Gör någonting med det du kommer fram till.

Inte allt.

Någonting.

Sedan kan vi prata om nästa steg.

Små steg leder också framåt.